Emilia Irene

 

- Skolan har börjat. Igen. Detta skolår motiveras av tanken på att i vår få säga tack och adjö till min ingenjörsutbildning. För då SKA jag vara utexminerad!

 

- Jag oroar mig för mycket över sådant som jag inte borde lägga energi på att oroa mig över i onödan. Det är typsikt mig och en fruktansvärt onödig energitjuv. Måste bli ändring på det för att underlätta saker och ting i livet!

 

 

- Min lägenhet är ett konstant kaos. Är glad om jag lyckas hålla det städat ett par dagar innan klädhögarna svämmar över stolskanterna, varenda bordsyta blir ett totalt kaos och det oändliga diskberget uppenbarar sig. Skyller på lägenheten. Den är helt enkelt för liten. Eller så har jag för mycket saker? Kanske borde sträva efter att bli minimalist och endast äga lite av det mest väsentliga. Det hade varit något. Kaoset kan förstås också bero på att jag varit upptagen med allt möjligt annat och legat däckad i soffan under mina lediga minuter. 

 

- Jag är kär. Sådär härligt löjligt svävar-på-rosa-moln kär. I killen jag började snacka med på tinder och gick på dejt med i februari. I killen vars blick fängslade mig allra första gången vi råkade stöta på varandra på gatan mitt i natten. I början visste jag inte riktigt vad jag kände. Men jag ville fortsätta ses. Det var någonting med honom som väckte nyfikenhet inom mig. Vem är han? Jag vill lära känna honom!

 

Vi fortsatte träffas. Jag upptäckte att hans närvaro gör mig alldeles lugn, jag trivs i hans sällskap oavsett om vi lagar middag tillsammans, betraktar konst på något museum eller sitter tysta med varsin telefon tryckt i ansiktet. Jag upptäckte en charmig, smart och omtänksam person som får mig att skratta minst en gång om dagen. Vi är två ganska lika men ändå helt olika personer.

 

Så småningom, ju mer vi träffades, började känslorna växa fram allt mer och mer. Och nu sitter jag här, jättekär med en pojkvän som ständigt snurrar i mina tankar. Härligt men distraherande på samma gång.

 

- Denna kärlekshistoria fortsätter dock på distans. Han stack nämligen iväg till London i fredags och är borta 6 månader. Ett helt halvår. Det var förstås inget oväntat men det känns ändå jobbigt. Jag är inget annat än glad för hans skull. Samtidigt är jag mänskligt egoistisk och önskar att han stannat kvar här med mig. Eller, ja, egentligen hade jag nog tagit mitt pick och pack, lämnat denna lilla stad och följt med om jag hade haft den möjligheten. Det hade varit spännande.

 

- För första gången på länge hoppas jag att tiden ska gå lika snabbt som de senaste månaderna har passerat. Haha, en är aldrig nöjd. 

 

- Jag har en mycket god anledning att åka till London igen. Något jag verkligen ser fram emot! Ska boka in en resa så snabbt som möjligt!